För några år sedan dök det upp en ny operationsmetod för bruten arm. Den marknadsfördes effektivt, vilket ledde till att man börjat operera mängder av armbrott världen över. I Sverige mer än trefaldigades antalet operationer mellan 2005 till 2011. Andra metoder försvann, så den totala ökningen var 78 %. Efter 2011 har antalet operationer minskat igen. Nyttan av dessa operationer är oklar. Detta var inget annat än en modevåg.
Det finns många exempel på operationer som ofta är onödiga, nu senast operation för bruten överarm, ett modeingrepp som visats vara meningslöst i en mycket solid studie i Journal of the American Medical Association.
Vilka är det som gör dessa operationer: Jo, det är läkare som varit på kurs och lärt sig det senaste! Sådana kurser är inte sällan ganska ointellektuella tillställningar, som kan jämföras med att läsa högt ur läroboken (eller modejournalen), snarare än att väga och mäta den information som finns.
Vad svenska ortopeder och förmodligen även andra läkare behöver är främst att vidmakthålla och träna sitt kritiska tänkande. Det är synd att den kliniska forskningen kommit att skiljas så långt ifrån vardagssjukvården att det akademiska förhållningssättet inte längre spiller över i sjukvården.
Botemedlet är ”läsarmöten” på varje klinik. Varje deltagare redovisar en vetenskaplig artikel för sina kollegor, som sedan diskuterar, kritiserar, kontrar med en annan artikel osv. Sällan nås konsensus, men ofta ökas insikterna. Detta är billigt och effektivt (dessutom roligt) men sällsynt i Sverige. Landstingen tror sig inte ha råd av avstå från motsvarande ”produktionstid”. Men det är också en attitydfråga. Två timmar i veckan, en för att läsa och en för att diskutera, skulle få svenska läkare att göra bättre behandlingsval.