Hur mäter man vetenskaplig kvalitet? Svaret på frågan beror förstås på vad vetenskaplig kvalitet är. Härom går meningarna isär emellan olika människor, men förmodligen också mellan forskningsområden. Medan teoretisk elegans kan vara avgörande inom grundläggande fysik eller en del humanistiska ämnen, har medicinen patientnyttan, nu eller i framtiden, som en given måttstock.
Nyligen publicerades två randomiserade studier i New England journal of Medicine (NEJM), som visade att antibiotika hjälper mot bakteriell mellanöroninflammation. Rätt självklart, kan man tycka. Man kan undra varför denna, den högst rankade av alla tidskrifter, med sitt ytterst sparsmakade innehåll, väljer att publicera just detta. Artiklarna ger inga nya insikter eller någon djupare förståelse, läsningen ger ingen skönhetsupplevelse eller aha-känsla. Studierna var säkert svåra att genomföra, men krävde egentligen bara flit och beslutsamhet för att lyckas. Artiklarnas värde ligger istället i det mediala: Det råder en debatt om antibiotikaresistens, och nu blir det ved på brasan! Dessutom kan nu ytterligare tusentals stackars barn och deras sömnlösa föräldrar få snabbare lindring.
Den vetenskapliga kvaliteten i dessa artiklar ligger i att det är väl utförda randomiserade studier, som följt regelboken till punkt och pricka. Att just dessa artiklar fått den guldstjärna som publicering i NEJM innebär, visar att patientnytta och medialt värde är avgörande. Inget ont i det, tvärtom, men är det vetenskaplig kvalitet? Behövs inte någon form av kreativ höjd, för att vi ska beundra ett arbete? Men: beundran och nytta är olika saker.
Vid inomvetenskapliga diskussioner kan nog elegans och kreativitet berömmas även inom medicinen: praktiska metodlösningar, originella problemställningar, intelligenta slutledningar, men jag undrar hur detta väger, när tidskriftsredaktörerna väljer ut vilka artiklar de ska publicera. De sprattlar, precis som forskarna, i citeringsindexens spindelnät, och vill ha de artiklar som kan tänkas höja tidskriftens index.”Det här var ett ovanligt intressant manus, kul att läsa; men kommer det att citeras inom 2 år?” Det är tidsgränsen som gäller. Manuset bör handla om ett hett område som många andra kommer att skriva om den närmaste tiden; helst resultat som alla vill se. Följden blir att alla forskare måste springa åt samma håll.
I den tidskrift jag själv är med och redigerar förekommer debatter, med insändare, svar och ledarkommentarer. De citeras sällan och drar ner vårt index. Om vi tar bort det går vi om de närmaste konkurrenterna. Ska vi göra det? Vi vill inte, men kanske känner oss tvungna.
Ett annat problem med att beskriva forskningens kvalitet i kvantitativa termer är att det gynnar storskalighet. När en liten grupp eller en enstaka forskare söker pengar förväntas granskaren läsa artiklarna som sökanden skrivit; i alla fall några. För en stor ansökan om strategisatsningar eller EU-bidrag är detta ett orealistiskt krav. Det enda som återstår är att räkna pengar och citeringar. Detta är lätt gjort: För en granskare är det rimligen ganska enkelt att prioritera mellan ett antal strategitänkande universitet, jämfört med att hantera ansökningar av knoppande talanger inom aviga områden, som man måste sätta sig in i.
Jag är romantisk nog att tro att forskningen, även i storsatsningarnas tid, kan behålla ett inslag av kreativitet. Men då måste vi bli bättre på att upptäcka det.